Josefineiettnötskal

Fy fan så tragiskt. Sitter här ensam en lördagkväll. Ångesten har sipprat runt i mina ådror hela dagen, längesedan jag kände en sån här skam över min själ. Jag har ju hållt mig från drickat ett tag nu (nu menar jag då man häller i sig, socialt drack jag hela förra veckan) för det är skillnad att dricka lite vin till salladen på stranden, eller en öl till grillmaten, eller bara prova en ny cider när det är varmt och soligt ute. Igår festade jag faktiskt och fick känna på lite fylla igen ;) Hade en grymt kul dag och som jag hade sett fram emot det. Gick hem till muttan strax efter tre, öppnade hennes baginbox. Tjötade och gottade oss, åkte till mölndal efter 5 (johanna hade lite svårt med klädval) och tog en öl på Rasa. När Johanna kom åkte vi till kungstorget och lyssnade lite till komikerna och sedan fortsatte allt skoj. Vi åkte hem fruktansvärt tidigt vilket inte är likt mig, är jag ute rumlar jag hem runt 6-7 på morgonen men denna gång fick vi skjuts hem runt 1 och jävlar va skönt det är att komma hem den tiden.

Jag fick inte äta fyllemat ute för mamma så det blev carbonara i mitt barndomshem istället. Johanna satt där och hade tråkigt (för henne hade vi skickat hem tidigare) så jag tyckte att jag skulle underhålla henne lite. Satte på webcameran för en hujedans massa norrmän och det gjorde gott för mitt självförtroende.

Gott att lägga sig runt 2 tänkte jag, eeeh icke sa nicke. Pratade med tre olika personer och sista gången jag tittade på klockan var hon strax efter 7, hann med att sova lite mellan varje person men fan inte mycket. Och det är där ångesten träder in, det blev väldigt personligt med allihop på ett eller annat sätt. Så det bästa är om jag somnar snart så jag kan vakna upp imorgon och vara happy igen :)

Ska drömma mig tillbaka till Gran Canaria och alla underbara ögonblick, behöver ha sådan värme och kärlek in i själen igen. Fan att man inte spelade in allt, den känslan asså...