Josefineiettnötskal

Idag fick Selma somna in lugnt och stilla. Efter en tids cancer gick det så långt att livsgnistan försvann, det fanns inget kvar. Inget liv ingen lust - ingenting. Bara en liten hund som gett upp och inte ville vara med mer. Det har varit några fruktansvärda dagar och nu är det över. Nu får hon vara frisk uppe i hundhimlen och skälla huuuur mycket hon vill. Det var något av det värsta jag varit med om, trodde inte jag skulle reagera som jag gjorde. Men att se lilla lilla Selma ligga i korgen med massa filtar, med en tom blick som ändå sa någonting. En blick som borrade sig rakt in i mitt hjärta, och jag önskar att jag sluppit se just det för det kommer ta lång tid innan den bilden försvinner. Hon bara låg där och sneglade åt  sidan när jag, Nova och morfar kom, hon som annars skällde som en galning och blev helt överlycklig, snurrade runt som en tok och hämtade vad som fanns i närheten. Nu var hennes uttryck var så annorlunda, har aldrig sett något liknande. Lugn var hon, som att hon visste vad som väntade och det var som att hon var tacksam, för att lidandet skulle ta slut. Det var den jobbigaste bilfärden på länge och väntan var olidlig. Morfar var den som gick in med henne och han sa att hon hade vart så snäll, så lugn - precis som allas våran Selma alltid var (var? jag har inte vant mig vid det ordet än). Dem hade tända ljus i rummet och allt gick så bra. Jag vände mig inte ens om när han bar ut henne i sin lilla korg, skulle inte klarat att han kom ut därifrån utan henne!

Hon kommer verkligen vara saknad av alla som någonsing kände till henne. Alla djur som avgudade henne för hon var en riktig stammoder. Speciellt Mogge, den enda hunden som han kunde gosa med trots att han är en katt! Nu kan Rambo och Selma skälla och morra hur mycket dem vill :)