Josefineiettnötskal

Har just nu i detta ögonblick insett både ett och annat, eller egentligen satt jag och tänkte på det på bussen men nu kom det in i hjärnan som en hjärnskakning. Något jag inte har någon kontroll över och jag är ett kontrollfreak så ni kan tänka er själva. Jag känner mig duktigt sorgsen, ja faktiskt sorgsen. Det hela började som en saga och har slutat som ett fiasko. Under hela resan genom sagoslottet har jag haft en bra känsla i min kropp eller ingen känsla alls. Annars brukar jag känna på mig när något tråkigt ska hända, men någonstans har jag litat på mitt inre. Vad det säger mig nu tror jag bara jag kan förstå, men nu förstår jag varför det har känts så tomt i mig. Jag har inte fått ett svar svart på vitt som jag vill ha men nu inser jag, inser vad som inte kommer hända och det är därför jag är sorgsen. På mycket kort tid har vi skapat oss minnen som kommer finnas i mig för alltid. Det är något speciellt med alla människor man träffar som man fastnar för och denna var inget undantag. Det är synd och hela situationen är bara äckligt jävlig. Jag är en människa som måste sträva efter ett mål och det måste alltid finnas en mening med allt jag gör, lägger jag ner energi måste det ge mig nåt, behöver få ut nåt av det. Denna sitsen jag sitter i nu handlar om att jag har gått mot ett oändligt långt mål med kärlek i sikte och i slutändan (som egentligen inte finns) har jag inte fått ut så mycket av det. MEN jag har fått uppleva gränslös kärlek och varit så fruktansvärt kär att jag inte vetat vilket ben jag ska stå på och jag har medverkat i en otroligt vacker och totalt underbar saga. Tyvär kommer inte prinsen på sin vita springare så prinsessan får fortsätta att kyssa grodor tills hon en vacker dag hittar den rätta. Snipp snapp snut, så var sagan slut.